DIN SÖKRUTA PÅ MIN BLOGG :

Anpassad sökning

fredag 29 januari 2010

HAR DU CIVILKURAGE, MOD ATT INGRIPA...

...NÄR DU SER NÅGOT ALLVARLIGT HÄNDA ???

Jag vet att jag gör det och jag blir så glad när jag ser att även andra ingriper.

Det var bara ett par somrar sedan jag själv fick ett par smällar när jag ingrep vid ett pågående brott.
Om jag inte minns fel, så har jag skrivit om det i ett tidigare inlägg och jag tror att jag lade in bilder av min blåslagna arm och hand.

Vi måste bli bättre på att sätta gränser när hemska saker sker, då det är enda sättet att få de som gör dessa saker att bli medvetna om att det inte är OK att begå brott och absolut inte brott mot barn av något slag.

Tjejen, Maria som Aftonbladets artikel handlar om, var mycket modig och jag känner en stor stolthet när jag läser om hennes ingripande.
En pappa som besinningslöst slår sin 4-årige gråtande son >=( hur jävligt kan det bli ???


"Hon räddade 4-åringen – från pappan

Maria, 28, ingrep när pojken blev misshandlad

Den fyraårige pojken blev svårt slagen av sin pappa i en fullsatt tunnelbanevagn.

Då ingrep Maria Lundin, 28.

Hon tog nackgrepp på mannen, höll fast honom och larmade polisen.

Nu har 55-åringen dömts till fängelse.

Misshandeln ägde rum 30 oktober förra året. Det var fredagsrusning i tunnelbanan och fyraåringen ville inte sätta sig ner. Då slängde pappan ner honom på golvet och började slå. Gång på gång. I magen, på benen, i ryggen.

Sedan lyfte han upp pojken och slängde ner honom på ett tomt säte. Och fortsatte slå. Enligt tingsrättens dom slog han pojken minst femton gånger, även i ansiktet med baksidan av handen.
”Aldrig varit så förbannad”

– Pojkens tårar rann och pappan bara fortsatte slå. Han var helt hjälplös, säger Maria Lundin.

Hon stod inte ut med att bara se på och sa till mannen att barnmisshandel inte är tillåtet i Sverige. Han svarade att han slog sin fru och sina barn så mycket han ville."

Du kan gå in och läsa hela artikeln HÄR

Skriv gärna kommentarer om vad du själv anser om civilkurage och om du själv ingripit.

Själv har jag aldrig kunnat låta bli att ingripa, särskilt när det handlat om misshandel men i mitt fall har det inte handlat om att jag har tänkt innan jag har ingripit, utan förmodligen finns det något kvar av mina upplevelser av att se min mamma bli misshandlad och vara för liten för att kunna ingripa (någon slags instinktiv känsla om att få ett slut/stopp).
Det man inte kan göra som liten kanske man försöker göra när man är tillräckligt stor, för att göra det.

Hur som helst så är det skönt att veta, att man kan ha gjort en förändring i dessa människors liv.

En sak som slagit mig många gånger efteråt (då rädslan kommit över vad som kunde ha hänt mig själv om jag haft otur) är att när man blir så där riktigt förbannad över det man ser, så kan det i sig ha en stoppande effekt på sådana här händelser.
Osäkerhet hos den som slår och att man inte riktigt vet varför just den här (i mitt fall) kvinnan törs ingripa och det är bara bra.

Visserligen finns det män som i den här mannens fall inte bryr sig ett dygg att det är en kvinna som ger sig på honom, då det dessutom visar sig i hans svar till henne, att ger fullständig tusan i vem han slår och att han gör hur f*n han vill med sin fru och sina barn >=( Här kan jag bara morra...länge och kraftigt.....

Jag hoppas att ni vill lämna era synpunkter på hur ni tänker efter att ha läst om det här.

Hoppas att ni får en skön fredag och att solen lyser på er, var ni än befinner er =)

Kram Maritha.

2 kommentarer:

Marita sa...

Kan bara hålla med dig, men tyvärr gör rädslan för att själv bli utsatt att man hellre blundar.
Men om en vågar säga ifrån tycker man ju att fler borde haka på, eller? Själv tror jag nog inte jag hade tänkt innan, jag hade nog också reagerat. Har aldrig varit med om något allvarligt, men har påtalat till en del djurägare när jag tycket de behandlat sina djur illa.
Ha det bäst, vännen och sköt om dig.
Kramar!

MS / Maritha sa...

Hej Marita ! Ja förstår vad du menar och känner och du är inte ensam om att känna så. Under tiden mina barn var små, hade jag någon slags "inbyggd" stoppknapp, som gjorde att jag försökte låta bli att lägga mig i, om det inte var riktigt illa, för att mina barn inte skulle behöva bli föräldralösa. Jag vet att det kan gå riktigt illa men där gick gränsen för min del. Före och efter att min barn blev "stora" kom allt på plats igen och jag brukar ingripa då det ser ut att gå snett. I bland går andra också in och hjälper när jag gör det men ofta står man själv med ilskan och då brukar jag blit lite arg över det, när stora vuxna män kryper undan och låtsas att de inte ser eller hör.
Så var det när jag fick några snytingar då jag ingrep här under en sommarnatt. Då plötsligt stängde alla mina grannar fönster och balkong dörrar =( så , så var det med det. Ha nu en fortsatt skön helg. Kram Maritha.

Bloggarkiv

VÄDER NYHETERNA

Min Gästbok / My Guestbook