Jag har haft hemtjänst ett tag och hunnit pröva på ett par stycken olika firmor men känner att det har varit väldigt jobbigt med hjälpen jag fått.
Det låter nog väldigt konstig i andras öron när jag säger det men faktum är att det är påfrestande att ha helt främmande människor i sitt hem som ska ta hand om så privata saker som ens duschning med mera.
Själva tvättningen i sig klarar jag men min ena arm har svårt att nå till håret på bakhuvudetoch ryggen, så det jag behöver hjälp med är hårtvätt och ryggtvätt.
Vid två tillfällen dök det upp killar som skulle hjälpa mig och det var utan att jag blev förvarnad innan, vilket gjorde att jag faktiskt kände mig som ett ting snarare än en som en människa.
SÅ HÄR KAN JAG INTE GÖRA LÄNGRE =)
Girly Comments & Graphics
Att vara sjuk i MS är inte kul och det har jag aldrig tyckt men att behöva hjälp (över huvud taget) med sådant som drar energin ur mig (den som jag redan har så lite av på grund av sjukdomen) är en hel plåga.
Jag ska berätta mer så ni vet vad som väntar runt hörnet när ni blir äldre eller sjuk/sjukare och behöver hjälpen som erbjuds.
Det är bättre att vara förberedd än att bli utsatt för en total kalldusch.
Min första kontakt med den så kallade biståndshandläggaren var en jätteprövning i sig.
En ung man som bestämde dag och tid och kom hem till mig med block i handen och papper och broschyrer i portföljen.
Han ville att min neurolog skulle skicka ett intyg till honom om min sjukdom och mina symtom men som han lika snabbt talade om, att det skulle inte vara vilket slags intyg som helst, utan ett som skulle vara till hans belåtenhet och se ut på ett speciellt sätt (hmmm).
Faktum är att jag aldrig fick förklarat för mig, hur det intyget skulle se, som han ville ha.
Han gav till slut upp och sa att det var väl ok, att han fick ett "vanligt" intyg???
Nästa information han gav mig, var att det var HAN, som bestämde vilken hjälp jag skulle få och som han förklarade, inte min läkare, utan han, biståndsbedömaren =(
DET ÄR JAG SOM BESTÄMMER HÄR OCH HÄR SE´N.
Girly Comments & Graphics
Så även jag förstod, att jag inte hade så mycket att komma med, i fråga om vad jag tyckte att jag behövde.
Under flera års tid hade min läkare frågat mig om jag nu, ville ha ett intyg från honom för att söka hjälp från kommunen men jag hade klarat mig hjälpligt i flera år och det tog enorm tid att städa igenom lägenheten och till slut kändes det som en oövervinnerlig sak, trots att tiden fanns men då saknades orken och även armarna fungerade sämre, så till slut insåg jag att det kanske var dags.
Om jag inte minns fel så bad jag att få mitt "trygghetslarm" innan jag bad om hjälp med det andra.
Att jag bad om att få det berodde på att jag hade fallit ett par gånger, utan att jag snubblat eller fastnat på något sätt med fötterna, utan bara helt utan någon förvarning föll handlöst och slog mig rätt illa.
Efter andra fallet insåg jag att jag nog inte skulle kunna fixa att ringa till någon och be om hjälp, om jag till exempel föll och bröt ett ben =( så det var då jag ansökte om och fick ett så kallat trygghetslarm.
Numera har jag ett rätt brett resårband med något som liknar en "fuskplastklocka", runt handleden, en ljusgrå med en stor röd knapp i mitten som jag ska trycka på vid behov =)
I bland glömmer jag att ta av den när jag tar mig till affären och det har hänt att mindre barn kan komma fram och titta på armen och undra vad jag har för konstig "klocka" =I
Mer kommer för den som är intresserad. Tills dess, ha det så gott.
Kram Maritha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar