Hur det ar att leva i Gambia.

Livet har ar bade pa gott och pa ont.

Det tar tid att vanja sig vid alla kulturer som inte ar som var egen.

Har galler det gambiska sattet, som ofta innebar att de inte har sarskilt brattom med det de gor.

Tiggeri hor till vanligheter snarare an ovanligheter.
De ar ett fattigt folk och har mycket hog arbetsloshet.

Att inte kunna forsorja sig eller sin familj, ar ett hart slag och mycket vanigt har.
Lonerna ar laga och inte alls det vi ar vana vid.

Manga har dessutom skaffat sig fler fruar an en och da blir det ofta manga barn att forsorja.
Jag lyssnade till ett gambiskt radioprogram, dar de ade telefon vakteri och det ringde upp en gambisk man som hade skaffat sig tre fruar och fatt inalles elva barn.

Nu ringde han upp for att beklaga sig over att han inte kunde forsorja sin familj.

Jag blir upprord over att man skaffar mer an man kan klara av och darmed tycker jag att man far sta sitt kast och inte gnalla.

Jag kan hellre forsta , om fruarna eller barnen ringt och beklagat sig over sin situation.

Det ar dessutom svart att fa skolgang for sa manga barn, da det kostar att ha sina soner i skolan (1000 dalasi per skolar).

Flickor far sin utbildning fritt, om de gar i en "statlig" skola eller en muslimsk. Det finns ocksa privata skolor men dar far alla betala sin utbildning.

Det ar tillatet att gifta sig med flera fruar, da det ar ett muslimskt land men knappast tillradligt da arbetslosheten ar sa utbredd och det ar viktigt med utbildning, just av det skalet att man far slass for att kunna etablera sig pa en sa hard arbetsmarknad.

I Gambia finns inget socialkontor att ga till om man blir arbetslos heller, som vi har i Sverige.

Pa landsbygden finns manga aldre, som aldrig har rad att lata lagga in sig pa sjukhus, aven om det kostar en livet att inte gora det men har man inga pengar, sa har man inte och da ar livet hart har.

Jag ska forsoka att skriva mer om hur det ar att leva har nar tiden racker till.
Tills dess far ni ha det sa gott.

Kram Maritha.