TVÅ PÅ NATTEN OCH BARA ...

...jag och kanske tomten, är vaken (om han inte sover sig igenom en semester).

Hemresan från Gambia gick bra men det kändes sorgligt att behöva lämna pojkvännen efter mig.

Det är sorgligt att myndigheter kan bestämma VEM MAN FÅR GIFTA SIG MED och även VEM SOM FÅR GIFTA SIG, ÖVER HUVUD TAGET.

Är du inte förmögen får du nöja dig med att stanna och gifta dig på hemmaplan.
Jag har inte haft många semestrar under åren som gått, utan fått nöja mig med att stanna i lägenheten, för det mesta.

De få gånger som jag och barnen gjorde något som kostade, som att resa utomlands, kan jag räkna på min ena hand.

Inte heller hade vi råd att göra några resor till andra platser i Sverige, som t ex skidsemestrar, under vintern, var absolut inget som existerade i våran plånbok.

Nu har jag i alla fall tagit ett lån för att kunna göra den här resan och den har varit värd vartenda öre och min sjukdom har mått så mycket bättre i värmen.

Jag kunde inte ha varit lyckligare än jag är nu och pojkvännen är det bästa som hänt mig och det skulle jag aldrig velat ha ogjort.

Jag kom tillbaka i söndags och var väldigt trött efter resan med mellanlandning och byte av plan, i Barcelona.

Det var den mest skinande flygplats jag sett. Golven av sten var som speglar och det var otroligt att det lyste så om golven.

Det gjorde att det nästan kändes som om det var orört och att man fick"tassa" fram i rullstolen, för att inte lämna några spår efter sig.
Fint var det men så blanka, skulle jag inte vilja ha mina golv hemma.

Hemma har fått en ny mening för mig.
Jag har mitt hemma, i Gambia tillsammans med pojkvännen, som jag blev tvungen att lämna, för att åka till Sverige och säga upp lägenheten och göra mig av med mina tillhörigheter och sedan lämna landet bakom mig.

Det första som hände mig, var att mina båda ben svullnade upp pga lymfödemet och svullnaden har inte velat ge med sig än.
Kylan i luften här, har också gjort att jag inte kan röra mig i leder och mjukdelar, som jag gjorde i värmen.

Till och med min läpp har fått en "köldspricka" och även flera av mina fingertoppar och "böjställen".
Neej, jag vill inte stanna i den här kylan.

Min kropp säger ifrån med starka protester och jag vägrar låta mitt liv bestå av ständigt huttrande och sprickor i huden, på händer och fötter och att inte kunna rör mig som andra.
Värken finns och fanns där nere med, trots värmen men den var lättare att stå ut med, när man får så mycket annat tillbaka.

Att det dessutom är så mycket jobbigare att få igång mina kroppsdelar och få de att samarbeta med mitt huvud, som inte heller fungerar som det ska, är inte heller något nöje.

Jag vill också kunna leva , jag med och att få känna att mitt liv inte är slut än på länge.

Nu ska jag ska försöka att tömma lägenheten på grejer och när allt är tömt, så flyttar jag hem till mitt varma nya hem, där jag nästan kan känna mig som andra.

Balansen är inte särskilt bra och jag går som om jag var berusad men det gör inte mig något, hur jag ser ut och jag känner mig berusad av den underbara känslan som värmer mitt liv och mina livsandar.

Huvudet är det fortfarande lika mycket hål i men det gör mig inte heller något och pojkvännen vet hur jag mår och älskar mig , för den jag är.
Tre år har vi haft mycket tät kontakt och vi har också prövat flera utvägar för att få träffas men inte lyckats.

Man ska inte söka "Visa", till Sverige eller annat EU-land, om man tror att man inte kan få ihop tillräckligt för att kunna klara sig i landet man söker "visa" till, då det förmodligen blir ett nej och har man en gång fått "nej", så är det inte troligt att man någonsin ska få ett ja, till något EU-land alls.

Därför är det bättre att spara hop tills man VET att man har tillräckligt med pengar, för att "stå på egna ben".

Har man någon med mycket pengar som man vill besöka, är det en helt annan sak och då kan den personen stå som garant för den tiden man uppehåller sig i det landet.

Nu är det tyvärr så, att jag inte är den personen och då är vi där igen med att man ska ha pengar för att få bestämma VEM man ska/kan gifta sig med.

Bor man i ett land med små eller nästan omöjliga resurser, så är det näst intill en omöjlighet att få ihop så mycket pengar, som landet kräver att man har på fickan och då får man inte heller den man vill ha.

Krasst och för jäkligt men så ligger det till.

Nu är jag inte den som går att stoppa med ett nej och när jag insett att det är den här mannen jag vill dela mitt liv med, så nöjer jag mig inte med ett "nej, tyvärr" och på den vägen är det nu =)

Nu måste jag göra ett stopp här och försöka att få lite sömn.
Sov så gott med er, ni också eller så kanske man ska säga "God Morgon" i stället.

99galleries.com | Forward This Picture To Your Friends

Kram Maritha.