NU HAR JAG HITTAT MIN NIGERIAN =) OCH HAN ÄR INGEN SCAMMARE.

Den här killen (inte han med svans, i tårttagen) ska jag åka ned till Gambia och möta där och gifta mig med.
Han är det bästa som har hänt i den senare delen av mitt liv.
Vi har varit vänner i tre år nu och beslutade förra året vid jultid att vi skulle träffas och ev gifta oss om allt fungerade som vi ville.
Då hade han arbete i Libyen och vi skulle först se till att han fick visum hit men det var lättare sagt än gjort.
Efter som att jag bara har min låga sjukpension, så räknade man med att jag inte skulle kunna sörja för hans uppehälle.
Varför skulle jag det, undrar ni ?
För att i denna fattiga del av världen får man inga löner som gör att man kan betala resor och visum, som vi kanske skulle kunna om det gäller och lån är inte att tänka på i den här delen av världen =(
Det blir naturligtvis ännu viktigare om man stöter på svårigheter (motstånd och svårigheter är till för att övervinnas), som vi gjorde.
Hur som helst beslöt vi oss för att jag i stället skulle åka ner till Tunisien och han skulle möta upp mig där men även det stötte på problem i form av familjemedlemmar som blev oroliga och helst ville att jag inte åkte.
En av sakerna som man anförde var att jag kunde bli ihjälslagen där ??
En annan var att jag aldrig varit i Afrika tidigare ??
Min mor beslutade att aldrig mer tala med mig efter att hon fått reda på vad jag skulle göra.
Den verkliga orsaken till att jag inte åkte då, var att det var väldigt besvärligt att få fram papper för att få resa in i Libyen.
Min pojkvän skulle måsta få över alla mina handlingar från skatteverket och sedan göra en ansökan till libyska folkkontoret i Stockholm och de skulle i sin tur översätta alla mina papper till arabiska.
Efter att det var klart skulle pojkvännen betala en avgift för översättningen till folkkontoret för att de sedan skulle sända tillbaka de översatta papprena till pojkvännen i Libyen och pojkvännen, för att han sedan skulle skicka de tillbaka till mig.
nu med alla papper i ordning, skulle jag skicka över en ansökan om visum till Libyen och betala en stor summa för att få visumet samt reskostnaden till Tunisien och sedan vidare till Libyen =(
Nu började vi tappa greppet och blev väldigt deppiga av alla dessa turer.
Ett drygt år senare och med lite mer kött på benen, vet vi att jag kan åka till Gambia och det utan att ha behöva ha visum.
Till Gambia får man resa och stanna i 6 månader innan man sedan måste söka visum.
Nu har vi i alla fall bestämt oss för att vi ska träffas i Gambia och pojkvännen åker dit först för att skaffa oss någonstans att bo.
Jag har flera vänner där och en av de har kontakt med pojkvännen och försöker hjälpa oss med det.
Nu har jag börjat tagit mina vacciner som jag måste ha för att resa dit.
Det känns som om hoppet fortfarande finns där och som min mormor brukade säga, "allting går bara man vill" och det vill jag =)

Ni får ha det så gott och sköta om er.

Kram Maritha.